Tålig.

Vi kom till mottagningen klockan kvart över 10. Kvart i 12 frågade jag i receptionen om det skulle dröja länge till. Det visade sig att man måste anmäla sin ankomst även om ingen skylt skvallrade om det och jag bara satt mig i väntrummet eftersom jag blivit kallad till ett visst klockslag och tänkte att det räckte här, som på andra ställen.

Vi är här nu…, anmälde jag,

Någon timma senare smet vi mellan besök hos ortopedtekniker och röntgen in på Pressbyrån och skaffade lunch. Med lillebror ammandes på ena sidan tryckte jag i fralla och banan i storebror, rattade rullstolen genom korridoren med mjukliften hängandes över axeln och anmälde vår ankomst i receptionen ett par våningar upp (jag lär mig, men här stod också lapp om förfarandet…). När det var vi skrek den minsta högt samtidigt som vi surrade fast Kevin i en stol, vi tog ett par plåtar för att sedan lösa ut Eldar, som nu omhändertagits av personal på avdelningen. Sen tillbaka i korridorerna till ortopeden, vänta, äta banan. Träffa läkaren, vänta, äta fralla. Till sist var klockan 15 och vi kunde äntligen åka hem och hela lunchen var uppäten.

Det är inte så kul på sjukhuset, och det är lång väntan, särskilt idag. Och det är inte lättare att lyfta, bära, trixa, bända och vända med en enmånaders bebis hängandes från ena bröstet. Men Kevin är så grymt tålig. Han bara slår tärningen för femtioelfte gången och flyttar sin snigel i det gamla brädspelet Tempo! som vi hittat i väntrummet. Inga klagomål. Bara sex år.