This is the end.
Tror jag.
Det blir inte fler inlägg på den här sidan. (Tror jag.) Rymdkevin är snart en skolpojke och vill han blogga så får han göra det. Men jag känner inte att jag har mandat längre att fortsätta skriva. Hans blivande klasskamrater eller hans blivande klasskamraters föräldrar, ska inte hitta något som handlar om hans idag och imorgon som jag har producerat. Nu ska han skapa långa och viktiga relationer och jag ska inte vara en del av det, varken positivt eller negativt. Eller… i alla fall inte det senare!
Jag har skrivit med ett gott syfte och har gömt mig bakom det kanske. Kanske för länge? Jag ville bara att den som kommer hem från sjukhuset med en ny diagnos som ett stort omen inte skulle behöva läsa det jag läste. Och så ville jag att alla de som av någon eller annan händelse skulle passera den här bloggen skulle få en smula insikt i att vi är vanliga människor, allihopa, med vanliga tankar och drömmar. Och att det som skiljer oss åt inte är om vi har funktionshinder eller ej, utan något helt annat.
Min inställning till människor och människors värde har kraftigt förändras, eller nyanserats, eller blivit en fråga jag alls funderar över sedan jag fick de där tre bokstäverna: SMA, Spinal Muskelatrofi, av en barnläkare i ett rum på ett barnsjukhus för sådär fem och ett halvt år sedan. Förhoppningsvis har jag därefter påverkat någon, som nu kan se att mitt barn är ett fint barn och inte en rullstol, inte ett problem.
Så adjö då.
Vill du komma i kontakt med mig för att diskutera något hjälpmedel, något problem, någon diagnos eller vad det nu kan vara så är du väldigt välkommen. Så klart.
Maila caroline at bakel punkt se.
